Jag avslutade min tjänst på en skola där jag jobbade som klasslärare på mellanstadiet eftersom mitt vikariat gick ut. Jag fick snabbt en ny tillsvidaretjänst på en skola i en grannby där jag fick tjänst som klasslärare på lågstadiet. Grymma svängar!
Är överlycklig att jag tog beslutet 2006 att studera till lärare, för det är ett otroligt givande arbete.
Jag fick en tuff men mysigt grupp att arbeta med dessutom fick jag i min nya tjänst även ha idrott - som döm om min förvåning var riktigt roligt.
Att komma ny till en arbetsplats är i början väldigt nervöst och man försöker på alla sätt passa in med allt och alla. Man bänder och böjer sig åt alla håll för att anpassa sig men när inget gensvar fås för sina ansträngningar tar det till slut stopp.
Jag är mån om mina kollegor och vill inte vara eller upplevas som en börda och jag anser att det borde ligga i allas intresse att man har en dialog om den grupp man arbetar tillsammans med. När så inte är fallet så brister något. För mig brast förtroendet och tilliten.
Nu känns det som att det plötsligt blivit en tävlan - Vem kan mest? Vem knäcks först?
Jag försöker lära mig av mina misstag och ta till mig av det som blir fel, eftersom den enda person jag kan ändra på - är mig själv.
Jag har provat att blotta min strupe för att öka förståelsen i samtalen - att då få det nerkört i halsen känns inte speciellt upplyftande och sedan därefter få kastat i ansiktet att man inte duger någonting till.
Ja - då spyr i alla fall jag!!!
Medkännande - förståelse - vad är det?
Jag lärde mig en sak i alla fall - jag kommer inte blotta min strupe igen!
Där kan jag hellre liknas vid en vattenmelon..
I yrket ingår att man ibland måste ta blixtsnabba beslut och göra snabba vändningar och för mig är det ok. Jag har ofta snabba tankegångar och ligger ofta flera steg i tankeprocessen före många andra.
Men en sak jag har upptäckt under resans gång är att jag själv inte alls är bekväm i snabba ändringar utan vill ha betänketid för att landa i olika beslut. Detta är en insikt, som för mig själv var tung att ta in och överraskande då jag alltid har uppfattat mig själv som väldigt flexibel.
Rannsakar jag mig själv så inser jag att vid alla de större förändringarna jag varit med i har jag först avskytt dem men om jag fått tid på mig att smälta dem och landa så har det gått bra. Men jag klarar inte av snabba vändningar så värst bra om jag inte får landa först.
Hur blev jag sådan?
När hände detta?
Hur löser jag detta nu då?
Kan jag lösa detta själv?
Förändringens vindar blåser allt kraftigare - jag står på ostadiga ben och det känns inte som jag kan lita på den person, som borde ha samma agenda, som mig!
Hur gör jag nu?
Vad kan jag göra?
Hur ska jag förhålla mig till allting?
Vad ska jag förhålla mig till?
Jag har varit arg! Jag har gråtit frustrationens tårar! Jag har gråtit ensamhetens tårar!
Jag förstår inte längre - är det jag, som har svårt att samarbeta??
NU säger mitt huvud: STOPP! STANNA! KÖR INTE ÖVER MIG!!!!
//en frustrerad Channa
