Rannsakning...

Som vanligt har tiden rusat iväg. Har svårt att få tiden att räcka till numera...

Jag avslutade min tjänst på en skola där jag jobbade som klasslärare på mellanstadiet eftersom mitt vikariat gick ut. Jag fick snabbt en ny tillsvidaretjänst på en skola i en grannby där jag fick tjänst som klasslärare på lågstadiet. Grymma svängar!

Är överlycklig att jag tog beslutet 2006 att studera till lärare, för det är ett otroligt givande arbete.
Jag fick en tuff men mysigt grupp att arbeta med dessutom fick jag i min nya tjänst även ha idrott - som döm om min förvåning var riktigt roligt.

Att komma ny till en arbetsplats är i början väldigt nervöst och man försöker på alla sätt passa in med allt och alla. Man bänder och böjer sig åt alla håll för att anpassa sig men när inget gensvar fås för sina ansträngningar tar det till slut stopp.

Jag är mån om mina kollegor och vill inte vara eller upplevas som en börda och jag anser att det borde ligga i allas intresse att man har en dialog om den grupp man arbetar tillsammans med. När så inte är fallet så brister något. För mig brast förtroendet och tilliten.

Nu känns det som att det plötsligt blivit en tävlan - Vem kan mest? Vem knäcks först?

Jag försöker lära mig av mina misstag och ta till mig av det som blir fel, eftersom den enda person jag kan ändra på - är mig själv.  

Jag har provat att blotta min strupe för att öka förståelsen i samtalen - att då få det nerkört i halsen känns inte speciellt upplyftande och sedan därefter få kastat i ansiktet att man inte duger någonting till.
Ja - då spyr i alla fall jag!!!    
Medkännande - förståelse - vad är det?

Jag lärde mig en sak i alla fall - jag kommer inte blotta min strupe igen!

Jag kan vara hård och kantig på ytan i min yrkesroll - för tydlighetens skull. Men det betyder inte per automatik att jag är hård och kantig inuti...
Där kan jag hellre liknas vid  en vattenmelon..

I yrket ingår att man ibland måste ta blixtsnabba beslut och göra snabba vändningar och för mig är det ok. Jag har ofta snabba tankegångar och ligger ofta flera steg i tankeprocessen före många andra.

Men en sak jag har upptäckt under resans gång är att jag själv inte alls är bekväm i snabba ändringar utan vill ha betänketid för att landa i olika beslut. Detta är en insikt, som för mig själv var tung att ta in och överraskande då jag alltid har uppfattat mig själv som väldigt flexibel.

Rannsakar jag mig själv så inser jag att vid alla de större förändringarna jag varit med i har jag först avskytt dem men om jag fått tid på mig att smälta dem och landa så har det gått bra. Men jag klarar inte av snabba vändningar så värst bra om jag inte får landa först.
Hur blev jag sådan?
När hände detta?

Hur löser jag detta nu då?
Kan jag lösa detta själv?
Förändringens vindar blåser allt kraftigare - jag står på ostadiga ben och det känns inte som jag kan lita på den person, som borde ha samma agenda, som mig!
Hur gör jag nu?
Vad kan jag göra?
Hur ska jag förhålla mig till allting?
Vad ska jag förhålla mig till?

Jag har varit arg! Jag har gråtit frustrationens tårar! Jag har gråtit ensamhetens tårar!
Jag förstår inte längre - är det jag, som har svårt att samarbeta??

NU säger mitt huvud: STOPP! STANNA!  KÖR INTE ÖVER MIG!!!!

//en frustrerad Channa

...lagen om alltings jävlighet...

Jaa, visst finns det sådana dagar oxå....
Synd att jag inte har tränat tillräckligt mycket i konsten att kontrollera mina starka reaktioner när alltings jävlighet drabbar en med full kraft.
Har lånat en ny pålla som jag blivit mkt fäst vid under dessa veckor, vi har tränat kommunikation och lastning och ledarskap och fått en mkt fin kontakt. Så har jag nu tillbringat två veckor på att jaga veterinärer för att få till en tid för besiktning inför köp...vad händer???

Först och främst är det knökigt som FAAN att lasta men får till slut en tid en fredag eftermiddag så jag ska hinna in, eftersom jag arbetar som lärare finns det inte en chans att ta ledigt en dag eftersom det inte finns utbildade vikarier att få tag i. =(, så jag måste ha en tid efter skoltid.
Nåväl lyckas ordna det och sedan tog det nästan en vecka att få pållen att acceptera transporten. Men i sista stunden avbokar hjälpen...och snön bara vräker ner....i MAJ.... BARA för att jävlas!!!

Avbokar och börjar ånyo att jaga veterinärer... Frustrationen stiger....pulsen höjs ilskan löper amok...'
Veterinärer återringer inte som utlovat och/eller svarar inte i telefon... såååån irritation det skapar!!!   Det är tidspress nu!!!!!!

Säljaren vill ha tillbaka hästen då köpet inte går att genomföra eftersom besiktningen inte är gjord...mitt hjärta skriker...

Får till en ny tid som kan passa om två veckor, tidigare än så går inte, pga mina arbetstider... finns fortfarande inga vikarier att få tag i och besiktning av en häst räknas nog inte som giltig anledning för ledighet!!!!
Illamående....

Varför ska det alltid vara så förbannat jobbigt och kämpigt så fort man ska göra något?
Det förtar glädjen helt att alls försöka göra något...
Energin bara sugs ur en....ilskan bara växer mot alltings jävlighet.....

Det var min dag....Hur har din dag varit?  ///Channa

Grubbel..bubbel...

Boxas med ord och försöker bygga upp sköldar så att orden inte ska penetrera min sköra kropp och lämna den sargad, men för varje trevande försök blir inte skölden större och starkare utan försvagas och skimrar i sin tveksamhet.

Allt det bra som händer förgås av lönen för mödan, som striden mellan Jing och Jang.
Har slutat glädjas av det goda som händer - vågar inte - av rädsla för att det ska försvinna lika fort.
Varför bekräftas mina misstankar hela tiden?
JAG vill inte att det ska vara såhär!!!
JAG väljer INTE att det ska vara såhär!!  
Varför händer det då?

Jag ler med munnen men tyvärr orkar inte ögonen förneka själen.
Bitterhet...nä... den vägen vill jag inte gå!!

Jag ler mot världen...ser hur hoppet drunknar.. känner hur själen drunknar.. kvävande är sanningen!!
Ljugandet mot sig själv är OK och ett måste i dagens samhälle för att överleva. Men..
Hur gör man om man inte orkar ljuga längre eller om ljugandet tar så mycket energi eller tar över helt så man inte ser skillnad på mot vem det var lögnen var riktad mot?

Kämpar på, biter ihop och ögonen ler men själen skriker av vånda!
Trycket över bröstet växer sig större...
Orden bubblar men hittar inte ut...
ÅNGESTATTACK!!

Ibland händer det att orden pyser ut i ett obevakat ögonblick...vilken vånda...
Biter i tungan försöker styra undan..väja.. ducka.. men orden smet ut...
Lättare att skriva... en ventil för mina tankar... klarar inte att sortera dem...
skrivandet ger mig andrum..en vila för återhämtning..

Att hoppas...ger energi.. men när ögonblicket som skulle gett glädje har passerat.. vad finns kvar då?
Dränage av energi..uttömd på energi.. utarmad och lemlästad... inte ens en tår finns kvar..
bara ett salt spår som minne av vad som varit..

Förbjudna tankar...
Rädsla att dömas... förbjudna tankar...
En ventil...andrum...
Dåre, hjälplös dåre...knasboll... stackare...svaghet..

Nä, det är INTE jag...
Söker.. letar.. stretar på...


RES dig upp och ruska av dig dammet... strid för din lycka!!
"Du är din egen lyckas smed!!"
Spänn musklerna.. plocka upp skölden av hopp och möt världen med självbedrägeriet som ditt svärd.
Attack!!


Strebern...JA, det ÄR jag!
Resonemanget: "så länge det finns liv, finns det hopp..."
Ja, så är det nog...

En omgång till hinner vi med.. kan vi nog gå... // Channa

Ett år äldre..

Jo, den dagen kom den oxå... nu är man ett år äldre igen... Åren samlar sig snabbt närmare mot 40. *ryser*

Fick en helt underbar födelsedag firad av mina underbara familj. Jag älskar er!
Väcktes av den lilla som kom med ett egen tillverkat paket på sängen och sjöng och kvittrade fina sånger redan kl sju. Hon avslutade det hela med att ge mig massage. Mysfia!

Vid uppstigandet deklarerade båda mina tjejer att de skulle med ut i stallet och hjälpa till. Myspys!

Stallet vart snabbt fixat och vi gick in för att fixa frulle. Mumma! Sedan gav sig min man och mina barn iväg en sväng in till byn. Jag blev lämnad hemma...

När de kom hem igen blev det tårta och kaffe och paket. Iiihh, mysfamiljen. Ute stormade det rejält men solen tittade iaf fram.  Ingen backe den här dagen, men innemys blev det istället. Flickorna var ute ett par timmar på em. Till middag blev det fläskfilé och potatisgratäng. Till kaffet gjordes en nostalgitripp ala Neverending story med barnen. Mmm... vilken härlig familj jag har!!

..................................


Vaknar upp med ont i magen...

Varför är det så att man kan ha gjort 100 bra saker som man borde vara riktigt stolt över, men det räcker med att man gör ett litet felsteg så dyker man ner i avgrunden och all glädje och stolthet man tidigare känt över de 100 bra sakerna är som bortspolat...???

Hur är man funtad egentligen?

Jag har hela helgen försökt lägga det bakom mig för att njuta av min ledighet och vetskapen som mina kollegor försökte övertyga mig om att jag INTE gjort något felaktigt utan har handlat rätt i situationen som var, så vaknar jag trots det upp med en klump i magen...

Självkänslan har fått sig en knäck igen - jag suger åt mig som en svamp, när jag hellre borde låta saken rinna av mig som om min självkänsla vore bepansrad och skyddad av mitt självförtroende.

Nåväl, jag kan tydligen lära mig något av detta oxå...bit ihop och in i matchen i gen bara... =)

Nu kör vi....

//  morsning Channa

tala förbi varandra....

Vad händer ... vad sker...?
Sårade känslor...

Jag försöker men når inte fram...Sliter för att vara perfekt och det brister... Vill räcka till trots brister... Har ingen att ventilera mot eftersom du inte är intresserad...kan inte förstå.. kommer från skilda världar...rädsla för vad som sker...

Försöker gömma, försöker glömma...men det sker ändå...
Vad händer?

Sorgsen i själen... Vad fattas mig? Hur ska jag nå fram till en själ som inte vill lyssna? Byter, ändrar, försöker... vad mer kan jag göra?  Energin tryter snabbare än jag vill...sorg i hjärtat.. försöker döva.. försöker glömma...stretar på...
Tårar hjälper inte.. tomhet...

Byter arbete,, tror på lycka.. mycket nytt att bearbeta... Flyr min verklighet för att orka... Varför kan jag inte orka? Varför är jag inte stark som alla andra?
Jag vill orka.. jag vill älska.. Vad hände??

Missunnsamhet...oginhet... vem gör mest? vem gör ingenting?
Vad handlar det egentligen om? Är vi inte två om allt? Sorg!!  Vad hände??
Fattar ingenting! eller?

Vad finns det att göra NU? Hur får jag rätsida på allt... som tydligen jag har förstört?? För det kan ju inte vara någon annans fel..? BARA mitt!!! Själen är tom, så tom. den gråter av ensamhet.. Vem kan jag dela med ?

Vem är intresserad av att dela min börda? Vem kan lyfta mig?
Jag borde kunna lyfta mig själv nu...jag har ju fått mitt drömjobb...jag har min fina familj... jag har mina fina hästar... vad fattas mig? Det borde inte vara någonting??
Vad är det för fel på mig??????

oroliga tankar hos en orolig Channa

Ihålig känsla

nu har en olustig känsla infunnit sig i mig. Jag går runt och känner det som om något gnager på mig inifrån och ut. Jag kan inte sätta fingret på vad bara en obehaglig känsla som lagt sig till ro i mitt inre... Varför nu? Jag som äntligen är så lycklig!!

En oro som äter på mig och tär på mig. drar ihop min lungor tills jag inte får syra utan bara kippar efter andan... jag vet att det är mentalt...men det är så påtagligt fysiskt oxå...otäcka känsla..försvinn.

Jag har inte gjort eller sagt något som skulle kunna vara dumt på något sätt, ändå känns det som att jag snart ska bli påkommen med en megastor lögn eller förfalskning eller bara helt enkelt att jag själv skulle inse att jag inte duger längre... en rädsla som inte borde finnas där nu... NU när jag borde må bra och känna att jag äntligen kommit i mål och får det jag verkligen förtjänar - mitt drömjobb!!

Eller är jag på väg igen... kan jag aldrig finna ro i själen en tillfredställelse av att jag gjort det jag kan och känna att det är nog. JAG DUGER!!!!

Jag känner att stressen tär på mig och äter upp mig långsamt inifrån och det känns inte som att jag kan gör något annat än att fortsätta intala mig att JAG DUGER och JAG KAN.... men känslan rinner ändå inte av mig... snart kommer nog nån på mig.... snart blir jag ertappad med något som är fel... snart gör jag bort mig så kapitalt att det är oförlåtligt... HUR blir jag av med denna känsla... den har bitit fast sig genom mitt kött och tuggar och sliter i mina ben...energin sinar...Jag kämpar för luft och kämpar för att hålla mig ovan ytan...

Jag drunknar i mina kval....paniken kväver mig...

Tre långa djupa andetag... aaaaaaah.... AAAAAAAAH.... aaaaaaaah......
Hjärtat slår ner på takten... men bröstet känns fortfarande tungt... yrseln ligger och gnor... får inte syre... andas med heela munnen... tre djupa andetag igen... aaaaaah.... AAAAAAH.... aaaaaaah....

ORKA - KÄMPA - LETA ENERGI - TOMGÅNG - TRAMPAR VATTEN -  kom ihåg - andas - KÄMPA - HÅLL UT... halsen snörs ihop och hjärtat skenar i mitt bröst... ANDAS... Biter ihop... själen gråter och tankarna börjar mala...   Vad är det för FEL???  Jag har ju nått mitt mål....??

Bara en helt vanlig dag i mitt perfekta liv som akademiker, hustru, dotter och mor....  =)  

// Channa

Det som aldrig händer....

... som precis hände....
Ja, fast i fredags egentligen...
En vanlig arbetsdag efter två dagars facklig utbildning i Uppsala. Mobilen min ringer strax efter tio, i andra änden sitter en rektor, som undrar vad jag gör om dagarna.
(Jag) - Jo, tack jag arbetar. (rektor) - Ajdå, men det var ju värt ett försök. Varpå jag studsade till. (jag)-Vad menar du? (rektor)-Ja, jo, det är så att vi har haft en annons på en tjänst ute en tid, men upptäckte nu när det inte var några sökanden att tjänsten enbart utlysts internt, därför sitter vi lite panikartat och ringer upp alla vi tidigare har fått in CV från och nu var det så att din gamla handledare rekommenderat dig för denna tjänst. Vi vet ju att du redan har arbete, men jag läste häromdagen att  ni varslar. (jag) -Jo, för all del det stämmer. Vad är det för tjänst då? (rektor) -Det är ett långtidsvikariat på minst ett år, med möjlighet på mer och vi vill gärna ha dig, jag menar vi behöver dig. (jag) - När vill du jag ska börja? (rektor) Lite generat, - jo, på måndag redan, tror du det skulle gå? (jag) glädjetårarna rinner utmed kinderna - OJ! Så snart, eh, waow, Jo, men jag ska se vad jag kan göra. Kan jag höra av mig senare? (rektor) Jo, men hur snart då? (jag) ASAP, så fort jag talat med vederbörande chefer. Är ju lite att förhandla igenom med så kort varsel. (rektor) Jo, det är ju det. Rektorn ger mig sina kontaktnummer, jag noterar att hon ringt mig på sin lediga tid. Kan nås på hemtelefon.

Jag springer ut på parkeringen och tårarna sprutar, hjärtat hamrar i bröstet - jag vill hjula, hoppa och studsa av glädje. Mina kollegor tittar lite konstig på mig och flinar. Jag ringer min man, som ger mig ett stort GO, det är ju det här jag väntat på i två år... KÖÖÖR så det ryker... utan några som helst tvivel. Varpå glädjetårarna sprutar. In på repan igen där min chef storögt säger åt mig att självklart ska jag ta chansen, för hon ser ju hur lycklig jag är. OJOJOJ... vad mycket det blir att fixa.

På lunchen ringer jag min far och berättar. Då har jag precis varit i kontakt med fackklubben och kollat med dem om lite strategi och vad jag ska kräva i samma veva träffar jag på vår HR, som först säger att hon ite har tid för möte, men då jag berättar om vad det gäller, blir hon så glad så hon flyttar sitt möte med sin chef för min skull. 13:30 beseglas mitt öde den dagen och papper skrivs på.

Lunch kan jag inte få ner. Lever på glädjekicken och massor med kaffe.
Ett kort samtal till rektorn. Nu kör vi!!  Jabba dabba dooo.....

Bjuder de närmast sörjande på avskedstårta. Många kommer med sitt deltagande sedan jag skickat mig avskedsmail till alla avdelningar. Många kramar och dunkar i ryggen med tillhörande lyckönskningar. Många blir chockade, en del tycker jag varit taskig som inte sagt ngt tidigare, MEN jag visste ju inte heller ngt tidigare.

Omtumlad och chockad plockar jag ihop mina tillhörigheter. Folk kommer med lyckönskningar samt en del tror inte att det är sant utan tror att det är ett dåligt skämt.  Men när de ser hur lycklig jag är fattar de att det är på riktigt och lyckönskar mig.   OJOJOJ... jisses anåda... vad är det som händer!?

Sätter mig i bilen strax före fem och styr kosan till andra huset för lite avsked, väl i bilen igen kommer jag på att jag glömt att lämna in min huvudnyckel. Vänder åter tillbaka till min chef och återlämnar den. Träffar fler som lyckönskar mig och sedan hemåt.

Väl hemma på gårdsplan blir jag alldeles knäsvag och darrig. Tar med mig några påsar in och Peter ropar ner barnen så jag kan få berätta vad som hänt. Eleonore lyser upp när jag berättar att jag har slutat på mitt jobb. Hon drar snabbt slutsatsen att hon ska få börja åka buss, mörknar igen då jag säger att jag ska börja på ett nytt jobb på måndag, men ger av ett oförglömligt glädjetjut när jag berättar att det blir på hennes skola.

Nu har det tagit hela helgen att försöka landa i mitt snabba beslut.. 14 år på ett och samma företag och sedan sluta rätt upp å ner är rätt omtumlande.  Ett stort gigantiskt steg ut från tryggheten till något nytt och främmande. Oootroligt spännande!!!

Nu i skrivande stund - Söndag kväll, har mina nerver vaknat och tvivlet gör sig påmind. Men innerst inne vet jag - DET här fixar JAG galant!!!!

Full av förväntan möter jag en ny dag i ett nytt kapitel av mitt liv. Ett oskrivet blad....  =) //Channa

Härliga sommardagar....

Så var juni här... oj oj...

Förra veckan kom äntligen grävaren så vi fick vår trekammarbrunn på plats, dessutom så lade vi ner 40 m dräneringsslang nere i hästhagen - så nu hoppas jag vi slipper den värsta geggan i höst.

I måndagsmorse blev jag uppringd av min arbetsgivare som bjöd in på möte på onsdag, för att informera om en ny tjänst som tillkommit och som de vill erbjuda mig. Iiiiiih.....

Min värld rasade nästan samman där... tårarna forsade... men den här gången var det pga känslor som jag inte klarade av att sortera och tillika hantera... omvälvande!

På em då äntligen tårarna slutat välla fram och min dotter kommit hem med bussen, tog vi oss en liten ridtur, som tyvärr slutade med en halt häst. =( Troligen pga av en sträckning eller vrickning. Verkar sitta uppe i bogen iaf.

Martin har ju gått bra länge nu...(typiskt nog), så nu står han på vila i delvis gräshage omväxlande paddock, för att inte bli för tjock..

Jag hjälper till med ponnierna på gården och har börjat promenera ordentligt med hunden varje dag, för att inte bli FÖR tjock jag med. Jag kanske tom kan tappa ett helt gäng med överflödiga kilon som smugit sig på under vintern. =)

I Tisdags var det konsert på stortjejens skola på kvällen, men de fick lov att avbryta pga ett riktigt ruskigt åskväder - med blixt och dunder. Men det blev mysigt iaf eftersom vi förflyttades in till respektive klassrum och fikade vår medhavda fikakorg där. Jag passade på att tacka min OBW tränare för hennes inspirerande brev som hjälp mig att komma på fötter.

Spänd av förväntan mixat med ångest, att gå tillbaka till en arbetsplats, där jag under en lång period mått dåligt, blev det nästan stopp på parkeringen. Fick sitta i bilen en lååång stund innan jag kunde förmå mig att gå in genom entrén. När jag väl kom in och fick en kram av goa receptionisten höll jag på att bryta ut i tårar, men bet ihop. Gick raka vägen upp till klubbkontoret och fick ett varmt välkomnande där oxå, men då kom det lite tårar.

Mötet tog plats och HR informerade om den nya tjänsten och desto mer hon pratade om tjänsten övergick hon i sitt ordval till att benämna mig i tjänsten och vilka förväntningar hon och företaget hade på mig och vad jag skulle kunna utföra i den positionen. Hon var verkligen helt lyrisk i sitt berättande och jag en något avvaktande lyssnare...

Tjänsten lät som figursydd för just mig. Den är rörlig, utmanande, kräver självdisciplin och är mkt omväxlande. M.a.o. PERFEKT! Dessutom fick jag min semester beviljad på stående fot samt får behålla mina löneförmåner från den andra tjänsten. =) OCH med mkt bättre arbetstider 7-16, JIPPIE!!!

HR ville ha svar så fort som möjligt, men det räckte om jag gav svar på tisdag nästa vecka.

Jag försäkrade mig om att jag skulle få hjälp med kurator för att komma tillbaka till mig själv igen efter den långa sjukskrivningen, och det skulle jag få.

HR ville dessutom ha en plan på hur min återgång i arbete ska se ut så hon kan presentera detta för FK på ett bra sätt. Så det bestämdes ett nytt möte på tisdag.

Så här i efterdyningarna av denna omvälvande dag...så känns det helt rätt att gå tillbaka till min arbetsplats just för att få en ärlig revansch att hitta tillbaka till mig själv och få tillbaka självförtroendet och min självkänsla. Visst har ftg behandlat mig illa men de har visat att de faktiskt har mkt dålig samvete för det. Det får räcka!

Det enda jag vill är att få arbeta med något jag tycker om och trivs med, sen spelar det ingen roll vad arbetsuppgifterna består i, det viktiga är att jag trivs med mig själv och mina kollegor. =)

Agendan nu är att komma tillbaka så fort som möjligt utan att hasta för fort. För det kostar alldeles för mkt att bara gå hemma och strosa, även om man får mkt gjort hemma.

Må väl!! // Channa

Vill inte vara i mina kläder nu....

Sjukskriven pga arbetsskada....?? Just nu får jag gå på piller som ska göra smärtsignalerna långsammare så min kropp klarar av att hantera dem - samtidigt gör denna medicin att jag inte har någon som helst toleransnivå eller tålamod - vilket genererar aggresivt beteende mot allt och alla i min omgivning. För mig leder detta till ännu mera frustration och sorg.

Jag tror aldrig någonsin att jag har känt mig så trött och slutkörd om dagarna som jag känner mig nu, utan att jag har gjort något.

Detta är helt emot min natur, som normalt är hyperaktiv och klarar av att hålla massor av bollar i luften. Idag är jag lycklig om jag klarar av att göra en enda sak utan att det slutar med svordomar och aggressiva yttringar. Så banala saker som att bära ut soporna eller ta en promenad med hunden eller bara fodra hästarna.

VAD HAR HÄNT???

Min familj känner inte igen mig.

Mina föräldrar känner inte igen mig.

Mina vänner tycker nog att jag är ovanligt snarstucken.

JAG känner inte alls igen mig själv och blir mer och mer rädd för varje dag - varthän detta ska sluta....

Rädslan är så stor och omfattande och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den heller.

Kommer jag förlora förmågan att lita på någon igen?

Kommer jag förlora min familj?

Kommer jag förlora kärleken i mitt liv?

Kommer jag förlora allt det jag byggt upp i mitt liv?

Kommer jag förlora alla mina vänner?

Kommer jag förlora tilliten till mig själv och min egen kompetens?

...

Listan kan göras mkt längre än så.

Vem ska jag kunna prata med om sånt här? Eller är det här frågor som är en del av livet som jag ska hantera på egen hand?

Jag känner mig ibland som ett litet barn som har gått så totalt vilse bland allting, nu snurrar det sunda förnuftet omkring mig precis utom räckhåll. Vissa dagar är det t.o.m svårt att veta vad som är uppåt eller nedåt på en banan.

Jag önskar alla en glad Valborg.. // Channa

Dessa dagar går jag mest bara runt i en bubbla och grubblar, där mina barn ibland lyckas rycka ur mig en stund innan jag återigen återgår till min bubbla av grubbel. Magont och oro hör till vardagen med ett och annat raseriutbrott där jag inte ens kan förstå vad som triggat igång det.

Det känns allvarligt som att någon har fängslat mig i en kropp som lever sitt eget liv där jag inte har mkt att säga till om...väldigt obehagligt. Det spelar ingen roll hur mkt jag slår på väggarna och skriker så kommer ingen till min undsättning... jag är själv i min inre strid.

Min tanke går till ett gammalt indianskt ordspråk: "Inom varje människa bor två stridande vargar, den ene representerar det onda och den andra representerar det goda inom oss. Vilken av vargarna, som vinner striden, beror på vilken du väljer, att mata av dem."

Frågan är vem av dessa vargar när jag med mitt konstiga beteende...?

Jag utgår ifrån ståndpunkten att alltid försöka se det positiva i allt som sker, men just nu är det riktigt svårt när det känns som att hela världen arbetar mot mig istället för med mig. =(

Så jaa, jag är så in i vassens trött just nu, så obegripligt trött...jag hoppas bara att mina vänner har lite översyn med att jag stänger allt och alla ute just nu...för jag orkar ärligt talat inte med att vara social nu. =/

Passa in - Tillhörighet !

Självkänslan är återigen i botten - förstår egentligen inte varför det är så..?
Det mesta jag tar mig för att göra, lyckas jag bra med, men i mina egna ögon duger det ändå inte.
Det finns alltid något jag kan klanka ner på hos mig själv - bara för att bekräfta ett misslyckande.
Då jag träffar nya människor blir jag så nervös att munnen bara okontrollerat mal på - med en hård belevad mask, som signalerar stort självförtroende. Men bakom den hårda människan sitter en liten figur inträngd i ett hörn, som bara vill springa bort.
Bort, långt bort från allt och alla.
Den lilla figuren är så medveten om alla brister och sprickor i sin fasad och gör allt för att täcka över dem med ord som inte är hennes.
En liten människa... Ja, i vissa hänseenden... Nej, i andra.
Hon är mkt mån om att alla andra ska ha det bra och trivas så att hon bedriver någon slags självutplåning, för i den perfekta världen så passar hon inte in.
Hon är vilse och kan inte hitta sin roll i livets skådespel.
Frågorna är många:
- Är det för att hon egentligen är så bra att hon kan spela alla livets roller - så det egentligen inte spelar någon roll vilken roll hon tar i skådespelet?
- Är det för att hennes rolltolkning inte stämmer med omgivningens tolkning?
- Är det för att kraven hon har på sig själv är orimligt höga? Varifrån kommer de kraven?
- Hur ska hon sänka kraven på sig själv, så att hon kan få på sig livets kostym utan att sömmarna brister vid varje liten plötslig rörelse?
- Varifrån kommer bitterheten? känslan av misslyckande? och känslan av utanförskap?
- Hur ska hon övervinna känslan att inte räcka till?
- Hur ska hon ställa om fokus från extern beskådning till intern beskådning?
- Sluta bry sig vad andra kan tycker i alla lägen och försöka hitta igen den känslan hos sig själv, vad tycker jag?
- Hur ska hon lära sig att våga säga till sig själv: JAG DUGER! JAG ÄR BRA!
- Hur ska hon hitta sig själv igen och lära sig älska sig själv igen..?

Ömmande tår, kantstött och krokig !

Jaha, nu har man gjort det igen. Ja, de signalerna får man av omgivningen iaf. Jag måste ha världens största fötter på denna jord, för på sista tiden har jag blivit expert på att klampa i klaveret eller på andras alldeles för ömma tår. Suck! Undrar hur länge det ska dröja innan mina klumpefötter ska minska i storlek, eller kommer de fortsätta att svälla... =0|
Jag säger fel saker till folk, är på tok för ärlig och alldeles för snäll. Sedan säger det "Vrooom" och allt är förbi..Jag står kvar överkörd och fattar inte vad som har hänt!?
Nu har jag lyckats få en skomöntör att bli sinnig på mig, bara genom att inte använda honom ett par gånger för att han varit för upptagen - samt att veterinär rått mig till annan, men det vill man ju inte säga till sin kära skomontör, eftersom man är förtvivlad att det inte är bra. Jag har till o med försökt tala om vad jag tyckt varit fel, men någon åtgärd har inte blivit gjord, och då man sedan bli tillsagd av veterinären att det ser hemskt fel ut och rådet att byta..så provar man det och resultat blev att min pålle fick bättre fötter. MEN den andra skomontören blir sur på mig! Jag som tom med gav honom en ärlig chans att förbättra sitt arbete, nu är HAN sur på mig.

Livet är inte rättvist. Nu vet jag inte vart jag ska vända mig längre. Den nya skomontören får inte fast skorna riktigt så de bara trillar av..ajajajajaj vilket huvudbry. Vad ska jag ta mig till?

Självkänslan är åter i botten...Hur jag än vrider och vänder mig så är rumpan bak! Jag är så trött på att känna mig så här... Känner mig som en vindpinad fjällbjörk - krokig sned och vind och alldeles, alldeles ensam... snyft! =0(

Min unghäst har ont i ett bakben, nu måste jag hitta en veterinär och en skomontör...suck!

Jag har iaf hittat en ny dressyrsadel som är på väg, så det är väl därför pållen går sönder lagom till att jag fått hem den. Hmm, kan det inte bara bli mirakel bra någon gång...
Sov gott!!!

Höga krav!

Då var nästan första VFU veckan över.
Jag har kört stenhårt med egna lektioner och jag har överlevt - visst är det fantastiskt. Jag har kommit underfund om att det kanske är så att jag har alldeles på tok för höga krav på att allt ska vara prickfritt - från min sida sett. Lilla minsta miss och jag sänker mig totalt. Kanske man ska sänka ribban lite.
Visst eleverna stojar och stimmar, men det gör de även för min LLU:are - och hon är ju erfaren - såå varför grämer jag mig så då?

Jag kan inte fatta att jag har blivit sådan här! Förr brydde jag mig inte om jag gjorde fel utan tog livet mer med en klackspark, varför ska allt plötsligt vara så förb.. pretantiöst nu helt plötsligt?
JAg ber i stort sett hela världen om ursäkt för min existens hela tiden - JAG måste börja våga ta för mig av vad livet har att erbjuda - jag kan helt enkelt inte fortsätta gräva ner mig i misstagen jag gör för då springer livet ifrån mig.

Hmm! PEPTALK! Ryck upp dig ! Du kan ! Du duger! Du är bra som du är! Hmm...
Nu prövar jag igen men den här gången ska jag säga det till mig själv!
PEPTALK! Ryck upp mig! Jag kan! Jag duger! Jag är bra som jag är! Vad duktig jag är! *)

På de lektioner jag har haft har jag undervisat eleverna om lyrik, som ligger mig själv varmt om hjärtat. Feedbacken jag fick av min LLU:are var att jag förklarade bra och tydligt, jag fick med eleverna och de tyckte att det var roligt. Nu i efterhand känns det faktiskt skönt - klumpen i min mage har försvunnit och allt känns bättre. Jag vågar! Visst tappade jag iväg klassen ibland men jag lyckades få tillbaka deras uppmärksamhet igen och det kändes bra - ett stort stöd var oxå att min LLU:are fanns till hands. Hon är helt fantastisk.
Hon ställer upp och är engagerad i min utbildning och intresserad av vad jag har att säga. Hon ger kanonbra feedback och bra konstruktiv kritik. Jag är verkligen helnöjd att jag har blivit tilldelad henne. Hon ska vara min LLU:are under hela min utbildning- kan det bli bättre.

Nåväl, nu har jag en massa böcker att läsa inför boksamtalen jag ska ha om två veckor med tre grupper i klassen. Det ska bli mkt intressant.

Jag börjar bli övertygad om att allt handlar om att ha rätt attityd och inställning till livet - jag har gått runt och varit rädd alldeles för länge - nu är det dags att ta revansch.

Då
Jag var rädd för vad andra skulle säga.
Jag var rädd för vad andra skulle tycka.
Jag var rädd för vad andra skulle tänka.
Jag var rädd för att göra allt fel.
Jag var rädd för att inte passa in.
Jag var rädd för att trampa någon på tårna.
Men jag var inte rädd för att förlora mig själv...
Nu
Jag behöver inte bry mig vad andra säger
Jag behöver inte bry mig vad andra tycker
Jag behöver inte bry mig vad andra tänker
Jag behöver inte bry mig om att göra fel.
Jag behöver inte bry mig om att passa in.
Jag behöver inte smyga runt andras fötter.
Men jag behöver ta tillbaka mig själv, för jag är unik...

"Det är mänskligt att fela - och det är gudomligt att förlåta !"

Ha det så bra så länge'n / kramizar Channa

Gah, Helg !

Åh, så skönt. JAg är klar med två stora analysuppgifter. Pust stön och stånk. Nu är bara resten kvar....bläh...
Men ikväll blir det lugna puckar iaf. Tentan får vänta till imorgon, visst kan man göra så ! det är ju en hemtenta så då kan man styra lite som man vill. Tack o lov för det i af.

Fredagskväll!
Maken är iväg på en innebandycup så man sitter hemma solo med barna, som sover vid det här laget. Nu har jag gjort kväller från studierna. Ska snart går ner och tända upp i kaminen så fötterna tinar. Det stormar ute och det drar för hemskt kallt i kåken, trots golvvärme i undervåningen.

Hoppas blåsten lugnar ner sig ngt till imorgon annars blir nog inte min pålle så snäll att rida på.
Kan inte fatta vad stormarna har blivit vanliga här uppe. För sex år sedan kom stormen gudrun, innan den hade man aldrig märkt av någon direkt storm ända här uppe, men nu tycker jag vi har stormar (dvs. vindar över 25m/s) med början i Oktober tom November för att börja igen i Mars och hålla på fram till Maj. Det är ju så J-LA sjukt!
Beror detta på klimatförändringarna som i sin tur påverkas av hur dåligt vi tar hand om miljön, DÅ blir man ju rent av förbannad.

Det värsta jag vet är just blåsväder, för det spelar ingen roll hur mkt kläder man byltar på sig så fryser man ändå, och frysa det HATAR jag. Vi som dessutom köpt en kåk som står helt öppen för nordanvinden, suck så fel man gör ibland.

Men det är som det ska vara då. Kan ju inte påstå att man är drabbad av turen iaf. Tror banne mig att det ligger ett otursmoln ovanför hjässan på mig för jämnan, som regnar ner sin otur på en bara så där lagom så man inte blir helt "insane", men bara så att man ligger bra prexis på gränsen. Bläh! Tre bilar går sönder inom två månader, vad är oddset för det? Motorn rasar, kopplingen rasar och tanken lossnar på tre olika bilar. Alltså vad då TUR!

Nåväl, tur i oturen - så kan iaf min make laga det mesta som har med maskiner, bilar och hus att göra. Ja, just det huset ja, halvåret innan första bilen rasade så hittade vi en major vattenskada, som dessutom visade sig vara ett dolt fel, men som vi inte kan få ut ngt på pga att skadan är FÖR gammal, att huset är FÖR gammalt och för att förra ägaren inte hade tecknat en dolda fel försäkring vid försäljningen. Snacka om att vi hade TUR att köpa av just dem så att vi nu får slänga upp 75 laxar som vi naturligtvis inte har. Tja, så här har det varit under åtta år... Vad kommer härnäst?? Man bävar inför kommande månader, nu när vi lyckats laga bilarna och prexis ska ge oss på huset...

Spännande värre...Nåväl sagan är inte slut riktigt än...to be continued... some other time!

!!! Huset kanske BLÅSER bort??? Näe - lite långsökt, men med vår tur...

Ha det så bra i alltings fördjävlighet //kramar Channa

Näsan i blöt

Ibland är man bara för mkt!
Varför kan inte jag bara lära mig när jag ska hålla tyst, eller bara vara tyst överhuvudtaget. Allt behöver inte sägas. JAg kan väl lära av min man...
Min man är expert på detta han säger aldrig något innan han har något bra att säga. Hmm, hur svårt kan det vara.

Bläh, kunde inte jag blivit tilldelad en hjärna som kopplar synapserna rätt istället för Sveriges största "blabber mouth! Hatar mig själv då munnen tar fart, hjärnan hinner inte med förrän alla orden ramlat ur i en kaskad. Kommer jag någonsin komma ur min självcentrering och sluta prata?

Det är för sorgligt, jag har jagat bort de flesta av mina fina vänner genom min egocentriska mun som endast vill framhäva mig själv i det mesta. Nu har jag fått nya vänner genom skolan e´flera stycken, och jag bara rasar in i min dåliga stil på en gång. VARFÖR har jag inte lärt av tidigare misstag eller är det min lott att stå ensam genom hela livet utan riktiga vänner?
Jag får bara tag i människor som uttnyttjar mig, de är de som stannar längst iaf, för annars är jag väl inte vatten värd.
Men NU när jag fått flera jättefinna vänner ska de se igenom mig de oxå och bara se det ruttna fula som jag gömmer mig bakom för att slippa blotta mig.

Jag hade en mkt klok väninna för många år sedan som sa då vi hade hängt ihop i 3 år. -"Vet du, jag har fortfarande inte lärt känna dig, du pratar om allt och inget men du visar aldrig någon vem du egentligen är? Vem är du ? Sök upp mig den dag du kan visa mig vem du egentligen är och då du är ärlig mot dig själv." Sedan försvann hon ur mitt liv... Är det så det är?

Vad är så farligt med att våga vara sårbar?
Vad är så farligt med att vara sämre än någon annan?
Vad är så farligt med att visa andra vem jag egentligen är?
Vad är så farligt med att ge andra ett förtroende att förvalta?

Jag hör hur andra pratar om gemensamma bekanta; de avslöjar för mkt om sig själva, de blottar sina problem, de vill bara ha medlidande osv.
Hur pratar de om mig då jag inte är i närheten?

Det är ju alltid jag som får jaga mina vänner, de ringer sällan eller aldrig.
Är min lott av vara vänlös?
//en förtvivlad Channa

30-års kris ???

Hmm... har jag kommit in i en s.k. trettioårskris. Jag trodde det fenomenet var en myt. Men läser man på aftonbladets rader om hur symtomen är, så stämmer de väldigt väl in på mig.
1. Jag jämför mig hela tiden med andra
2. Det är något som är fel om det går bra
3. Allvarliga grubblerier på vad jag ska bli när jag blir stor
4.En massa knepiga rädslor dyker upp och sätter krokben på vad än jag satt mig för att göra.
5. Jag känner inte att jag duger, skulle jag våga tro det så drabbas jag helt klart av någon olycka.
6. Jag känner mig ofta överkörd och att ingen orkar lyssna på mina synpunkter (läs mitt gnäll).

Tur som är har jag hittat en kanonbra bok om hur man bygger och tränar upp sin självkänsla. För tydligen är det den som vacklar till vid trettiosnåret. Jag tycker det ändå var lite roligt för min man sa direkt efter att jag beklagat mig ett par gånger enligt ovanstående punkter att jag nått trettioårskrisen, vilket jag genast viftade bort. Men så en dag förra veckan trillade jag över en artikel om fenomenet och förstod direkt att han hade rätt i sitt antagande.
Ska det verkligen hålla i sig under tio år? Man måste ju kunna motarbeta detta.
Jag har i alla fall tagit upp kampen nu, så se upp alla nu blir det fight! //Kramiz Channa