Sjukskriven pga arbetsskada....?? Just nu får jag gå på piller som ska göra smärtsignalerna långsammare så min kropp klarar av att hantera dem - samtidigt gör denna medicin att jag inte har någon som helst toleransnivå eller tålamod - vilket genererar aggresivt beteende mot allt och alla i min omgivning. För mig leder detta till ännu mera frustration och sorg.
Jag tror aldrig någonsin att jag har känt mig så trött och slutkörd om dagarna som jag känner mig nu, utan att jag har gjort något.
Detta är helt emot min natur, som normalt är hyperaktiv och klarar av att hålla massor av bollar i luften. Idag är jag lycklig om jag klarar av att göra en enda sak utan att det slutar med svordomar och aggressiva yttringar. Så banala saker som att bära ut soporna eller ta en promenad med hunden eller bara fodra hästarna.
VAD HAR HÄNT???
Min familj känner inte igen mig.
Mina föräldrar känner inte igen mig.
Mina vänner tycker nog att jag är ovanligt snarstucken.
JAG känner inte alls igen mig själv och blir mer och mer rädd för varje dag - varthän detta ska sluta....
Rädslan är så stor och omfattande och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den heller.
Kommer jag förlora förmågan att lita på någon igen?
Kommer jag förlora min familj?
Kommer jag förlora kärleken i mitt liv?
Kommer jag förlora allt det jag byggt upp i mitt liv?
Kommer jag förlora alla mina vänner?
Kommer jag förlora tilliten till mig själv och min egen kompetens?
...
Listan kan göras mkt längre än så.
Vem ska jag kunna prata med om sånt här? Eller är det här frågor som är en del av livet som jag ska hantera på egen hand?
Jag känner mig ibland som ett litet barn som har gått så totalt vilse bland allting, nu snurrar det sunda förnuftet omkring mig precis utom räckhåll. Vissa dagar är det t.o.m svårt att veta vad som är uppåt eller nedåt på en banan.
Jag önskar alla en glad Valborg.. // Channa
Dessa dagar går jag mest bara runt i en bubbla och grubblar, där mina barn ibland lyckas rycka ur mig en stund innan jag återigen återgår till min bubbla av grubbel. Magont och oro hör till vardagen med ett och annat raseriutbrott där jag inte ens kan förstå vad som triggat igång det.
Det känns allvarligt som att någon har fängslat mig i en kropp som lever sitt eget liv där jag inte har mkt att säga till om...väldigt obehagligt. Det spelar ingen roll hur mkt jag slår på väggarna och skriker så kommer ingen till min undsättning... jag är själv i min inre strid.
Min tanke går till ett gammalt indianskt ordspråk: "Inom varje människa bor två stridande vargar, den ene representerar det onda och den andra representerar det goda inom oss. Vilken av vargarna, som vinner striden, beror på vilken du väljer, att mata av dem."
Frågan är vem av dessa vargar när jag med mitt konstiga beteende...?
Jag utgår ifrån ståndpunkten att alltid försöka se det positiva i allt som sker, men just nu är det riktigt svårt när det känns som att hela världen arbetar mot mig istället för med mig. =(
Så jaa, jag är så in i vassens trött just nu, så obegripligt trött...jag hoppas bara att mina vänner har lite översyn med att jag stänger allt och alla ute just nu...för jag orkar ärligt talat inte med att vara social nu. =/
