Rannsakning...

Som vanligt har tiden rusat iväg. Har svårt att få tiden att räcka till numera...

Jag avslutade min tjänst på en skola där jag jobbade som klasslärare på mellanstadiet eftersom mitt vikariat gick ut. Jag fick snabbt en ny tillsvidaretjänst på en skola i en grannby där jag fick tjänst som klasslärare på lågstadiet. Grymma svängar!

Är överlycklig att jag tog beslutet 2006 att studera till lärare, för det är ett otroligt givande arbete.
Jag fick en tuff men mysigt grupp att arbeta med dessutom fick jag i min nya tjänst även ha idrott - som döm om min förvåning var riktigt roligt.

Att komma ny till en arbetsplats är i början väldigt nervöst och man försöker på alla sätt passa in med allt och alla. Man bänder och böjer sig åt alla håll för att anpassa sig men när inget gensvar fås för sina ansträngningar tar det till slut stopp.

Jag är mån om mina kollegor och vill inte vara eller upplevas som en börda och jag anser att det borde ligga i allas intresse att man har en dialog om den grupp man arbetar tillsammans med. När så inte är fallet så brister något. För mig brast förtroendet och tilliten.

Nu känns det som att det plötsligt blivit en tävlan - Vem kan mest? Vem knäcks först?

Jag försöker lära mig av mina misstag och ta till mig av det som blir fel, eftersom den enda person jag kan ändra på - är mig själv.  

Jag har provat att blotta min strupe för att öka förståelsen i samtalen - att då få det nerkört i halsen känns inte speciellt upplyftande och sedan därefter få kastat i ansiktet att man inte duger någonting till.
Ja - då spyr i alla fall jag!!!    
Medkännande - förståelse - vad är det?

Jag lärde mig en sak i alla fall - jag kommer inte blotta min strupe igen!

Jag kan vara hård och kantig på ytan i min yrkesroll - för tydlighetens skull. Men det betyder inte per automatik att jag är hård och kantig inuti...
Där kan jag hellre liknas vid  en vattenmelon..

I yrket ingår att man ibland måste ta blixtsnabba beslut och göra snabba vändningar och för mig är det ok. Jag har ofta snabba tankegångar och ligger ofta flera steg i tankeprocessen före många andra.

Men en sak jag har upptäckt under resans gång är att jag själv inte alls är bekväm i snabba ändringar utan vill ha betänketid för att landa i olika beslut. Detta är en insikt, som för mig själv var tung att ta in och överraskande då jag alltid har uppfattat mig själv som väldigt flexibel.

Rannsakar jag mig själv så inser jag att vid alla de större förändringarna jag varit med i har jag först avskytt dem men om jag fått tid på mig att smälta dem och landa så har det gått bra. Men jag klarar inte av snabba vändningar så värst bra om jag inte får landa först.
Hur blev jag sådan?
När hände detta?

Hur löser jag detta nu då?
Kan jag lösa detta själv?
Förändringens vindar blåser allt kraftigare - jag står på ostadiga ben och det känns inte som jag kan lita på den person, som borde ha samma agenda, som mig!
Hur gör jag nu?
Vad kan jag göra?
Hur ska jag förhålla mig till allting?
Vad ska jag förhålla mig till?

Jag har varit arg! Jag har gråtit frustrationens tårar! Jag har gråtit ensamhetens tårar!
Jag förstår inte längre - är det jag, som har svårt att samarbeta??

NU säger mitt huvud: STOPP! STANNA!  KÖR INTE ÖVER MIG!!!!

//en frustrerad Channa

Grubbel..bubbel...

Boxas med ord och försöker bygga upp sköldar så att orden inte ska penetrera min sköra kropp och lämna den sargad, men för varje trevande försök blir inte skölden större och starkare utan försvagas och skimrar i sin tveksamhet.

Allt det bra som händer förgås av lönen för mödan, som striden mellan Jing och Jang.
Har slutat glädjas av det goda som händer - vågar inte - av rädsla för att det ska försvinna lika fort.
Varför bekräftas mina misstankar hela tiden?
JAG vill inte att det ska vara såhär!!!
JAG väljer INTE att det ska vara såhär!!  
Varför händer det då?

Jag ler med munnen men tyvärr orkar inte ögonen förneka själen.
Bitterhet...nä... den vägen vill jag inte gå!!

Jag ler mot världen...ser hur hoppet drunknar.. känner hur själen drunknar.. kvävande är sanningen!!
Ljugandet mot sig själv är OK och ett måste i dagens samhälle för att överleva. Men..
Hur gör man om man inte orkar ljuga längre eller om ljugandet tar så mycket energi eller tar över helt så man inte ser skillnad på mot vem det var lögnen var riktad mot?

Kämpar på, biter ihop och ögonen ler men själen skriker av vånda!
Trycket över bröstet växer sig större...
Orden bubblar men hittar inte ut...
ÅNGESTATTACK!!

Ibland händer det att orden pyser ut i ett obevakat ögonblick...vilken vånda...
Biter i tungan försöker styra undan..väja.. ducka.. men orden smet ut...
Lättare att skriva... en ventil för mina tankar... klarar inte att sortera dem...
skrivandet ger mig andrum..en vila för återhämtning..

Att hoppas...ger energi.. men när ögonblicket som skulle gett glädje har passerat.. vad finns kvar då?
Dränage av energi..uttömd på energi.. utarmad och lemlästad... inte ens en tår finns kvar..
bara ett salt spår som minne av vad som varit..

Förbjudna tankar...
Rädsla att dömas... förbjudna tankar...
En ventil...andrum...
Dåre, hjälplös dåre...knasboll... stackare...svaghet..

Nä, det är INTE jag...
Söker.. letar.. stretar på...


RES dig upp och ruska av dig dammet... strid för din lycka!!
"Du är din egen lyckas smed!!"
Spänn musklerna.. plocka upp skölden av hopp och möt världen med självbedrägeriet som ditt svärd.
Attack!!


Strebern...JA, det ÄR jag!
Resonemanget: "så länge det finns liv, finns det hopp..."
Ja, så är det nog...

En omgång till hinner vi med.. kan vi nog gå... // Channa

Ett år äldre..

Jo, den dagen kom den oxå... nu är man ett år äldre igen... Åren samlar sig snabbt närmare mot 40. *ryser*

Fick en helt underbar födelsedag firad av mina underbara familj. Jag älskar er!
Väcktes av den lilla som kom med ett egen tillverkat paket på sängen och sjöng och kvittrade fina sånger redan kl sju. Hon avslutade det hela med att ge mig massage. Mysfia!

Vid uppstigandet deklarerade båda mina tjejer att de skulle med ut i stallet och hjälpa till. Myspys!

Stallet vart snabbt fixat och vi gick in för att fixa frulle. Mumma! Sedan gav sig min man och mina barn iväg en sväng in till byn. Jag blev lämnad hemma...

När de kom hem igen blev det tårta och kaffe och paket. Iiihh, mysfamiljen. Ute stormade det rejält men solen tittade iaf fram.  Ingen backe den här dagen, men innemys blev det istället. Flickorna var ute ett par timmar på em. Till middag blev det fläskfilé och potatisgratäng. Till kaffet gjordes en nostalgitripp ala Neverending story med barnen. Mmm... vilken härlig familj jag har!!

..................................


Vaknar upp med ont i magen...

Varför är det så att man kan ha gjort 100 bra saker som man borde vara riktigt stolt över, men det räcker med att man gör ett litet felsteg så dyker man ner i avgrunden och all glädje och stolthet man tidigare känt över de 100 bra sakerna är som bortspolat...???

Hur är man funtad egentligen?

Jag har hela helgen försökt lägga det bakom mig för att njuta av min ledighet och vetskapen som mina kollegor försökte övertyga mig om att jag INTE gjort något felaktigt utan har handlat rätt i situationen som var, så vaknar jag trots det upp med en klump i magen...

Självkänslan har fått sig en knäck igen - jag suger åt mig som en svamp, när jag hellre borde låta saken rinna av mig som om min självkänsla vore bepansrad och skyddad av mitt självförtroende.

Nåväl, jag kan tydligen lära mig något av detta oxå...bit ihop och in i matchen i gen bara... =)

Nu kör vi....

//  morsning Channa

Härliga sommardagar....

Så var juni här... oj oj...

Förra veckan kom äntligen grävaren så vi fick vår trekammarbrunn på plats, dessutom så lade vi ner 40 m dräneringsslang nere i hästhagen - så nu hoppas jag vi slipper den värsta geggan i höst.

I måndagsmorse blev jag uppringd av min arbetsgivare som bjöd in på möte på onsdag, för att informera om en ny tjänst som tillkommit och som de vill erbjuda mig. Iiiiiih.....

Min värld rasade nästan samman där... tårarna forsade... men den här gången var det pga känslor som jag inte klarade av att sortera och tillika hantera... omvälvande!

På em då äntligen tårarna slutat välla fram och min dotter kommit hem med bussen, tog vi oss en liten ridtur, som tyvärr slutade med en halt häst. =( Troligen pga av en sträckning eller vrickning. Verkar sitta uppe i bogen iaf.

Martin har ju gått bra länge nu...(typiskt nog), så nu står han på vila i delvis gräshage omväxlande paddock, för att inte bli för tjock..

Jag hjälper till med ponnierna på gården och har börjat promenera ordentligt med hunden varje dag, för att inte bli FÖR tjock jag med. Jag kanske tom kan tappa ett helt gäng med överflödiga kilon som smugit sig på under vintern. =)

I Tisdags var det konsert på stortjejens skola på kvällen, men de fick lov att avbryta pga ett riktigt ruskigt åskväder - med blixt och dunder. Men det blev mysigt iaf eftersom vi förflyttades in till respektive klassrum och fikade vår medhavda fikakorg där. Jag passade på att tacka min OBW tränare för hennes inspirerande brev som hjälp mig att komma på fötter.

Spänd av förväntan mixat med ångest, att gå tillbaka till en arbetsplats, där jag under en lång period mått dåligt, blev det nästan stopp på parkeringen. Fick sitta i bilen en lååång stund innan jag kunde förmå mig att gå in genom entrén. När jag väl kom in och fick en kram av goa receptionisten höll jag på att bryta ut i tårar, men bet ihop. Gick raka vägen upp till klubbkontoret och fick ett varmt välkomnande där oxå, men då kom det lite tårar.

Mötet tog plats och HR informerade om den nya tjänsten och desto mer hon pratade om tjänsten övergick hon i sitt ordval till att benämna mig i tjänsten och vilka förväntningar hon och företaget hade på mig och vad jag skulle kunna utföra i den positionen. Hon var verkligen helt lyrisk i sitt berättande och jag en något avvaktande lyssnare...

Tjänsten lät som figursydd för just mig. Den är rörlig, utmanande, kräver självdisciplin och är mkt omväxlande. M.a.o. PERFEKT! Dessutom fick jag min semester beviljad på stående fot samt får behålla mina löneförmåner från den andra tjänsten. =) OCH med mkt bättre arbetstider 7-16, JIPPIE!!!

HR ville ha svar så fort som möjligt, men det räckte om jag gav svar på tisdag nästa vecka.

Jag försäkrade mig om att jag skulle få hjälp med kurator för att komma tillbaka till mig själv igen efter den långa sjukskrivningen, och det skulle jag få.

HR ville dessutom ha en plan på hur min återgång i arbete ska se ut så hon kan presentera detta för FK på ett bra sätt. Så det bestämdes ett nytt möte på tisdag.

Så här i efterdyningarna av denna omvälvande dag...så känns det helt rätt att gå tillbaka till min arbetsplats just för att få en ärlig revansch att hitta tillbaka till mig själv och få tillbaka självförtroendet och min självkänsla. Visst har ftg behandlat mig illa men de har visat att de faktiskt har mkt dålig samvete för det. Det får räcka!

Det enda jag vill är att få arbeta med något jag tycker om och trivs med, sen spelar det ingen roll vad arbetsuppgifterna består i, det viktiga är att jag trivs med mig själv och mina kollegor. =)

Agendan nu är att komma tillbaka så fort som möjligt utan att hasta för fort. För det kostar alldeles för mkt att bara gå hemma och strosa, även om man får mkt gjort hemma.

Må väl!! // Channa

Vill inte vara i mina kläder nu....

Sjukskriven pga arbetsskada....?? Just nu får jag gå på piller som ska göra smärtsignalerna långsammare så min kropp klarar av att hantera dem - samtidigt gör denna medicin att jag inte har någon som helst toleransnivå eller tålamod - vilket genererar aggresivt beteende mot allt och alla i min omgivning. För mig leder detta till ännu mera frustration och sorg.

Jag tror aldrig någonsin att jag har känt mig så trött och slutkörd om dagarna som jag känner mig nu, utan att jag har gjort något.

Detta är helt emot min natur, som normalt är hyperaktiv och klarar av att hålla massor av bollar i luften. Idag är jag lycklig om jag klarar av att göra en enda sak utan att det slutar med svordomar och aggressiva yttringar. Så banala saker som att bära ut soporna eller ta en promenad med hunden eller bara fodra hästarna.

VAD HAR HÄNT???

Min familj känner inte igen mig.

Mina föräldrar känner inte igen mig.

Mina vänner tycker nog att jag är ovanligt snarstucken.

JAG känner inte alls igen mig själv och blir mer och mer rädd för varje dag - varthän detta ska sluta....

Rädslan är så stor och omfattande och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den heller.

Kommer jag förlora förmågan att lita på någon igen?

Kommer jag förlora min familj?

Kommer jag förlora kärleken i mitt liv?

Kommer jag förlora allt det jag byggt upp i mitt liv?

Kommer jag förlora alla mina vänner?

Kommer jag förlora tilliten till mig själv och min egen kompetens?

...

Listan kan göras mkt längre än så.

Vem ska jag kunna prata med om sånt här? Eller är det här frågor som är en del av livet som jag ska hantera på egen hand?

Jag känner mig ibland som ett litet barn som har gått så totalt vilse bland allting, nu snurrar det sunda förnuftet omkring mig precis utom räckhåll. Vissa dagar är det t.o.m svårt att veta vad som är uppåt eller nedåt på en banan.

Jag önskar alla en glad Valborg.. // Channa

Dessa dagar går jag mest bara runt i en bubbla och grubblar, där mina barn ibland lyckas rycka ur mig en stund innan jag återigen återgår till min bubbla av grubbel. Magont och oro hör till vardagen med ett och annat raseriutbrott där jag inte ens kan förstå vad som triggat igång det.

Det känns allvarligt som att någon har fängslat mig i en kropp som lever sitt eget liv där jag inte har mkt att säga till om...väldigt obehagligt. Det spelar ingen roll hur mkt jag slår på väggarna och skriker så kommer ingen till min undsättning... jag är själv i min inre strid.

Min tanke går till ett gammalt indianskt ordspråk: "Inom varje människa bor två stridande vargar, den ene representerar det onda och den andra representerar det goda inom oss. Vilken av vargarna, som vinner striden, beror på vilken du väljer, att mata av dem."

Frågan är vem av dessa vargar när jag med mitt konstiga beteende...?

Jag utgår ifrån ståndpunkten att alltid försöka se det positiva i allt som sker, men just nu är det riktigt svårt när det känns som att hela världen arbetar mot mig istället för med mig. =(

Så jaa, jag är så in i vassens trött just nu, så obegripligt trött...jag hoppas bara att mina vänner har lite översyn med att jag stänger allt och alla ute just nu...för jag orkar ärligt talat inte med att vara social nu. =/

Huvudet fullt !

Sova, vad ska det va bra för? Man sover ju bort en tredjedel av sitt liv ju...

Jag har av någon outgrundlig anledning inte kunnat komma till ro och fått sova de senaste tre nätterna, korta intervaller har jag slumrat, men inte riktigt sovit mig utvilad. Känns som huvudet snart ska sprängas, för det snurrar så mkt konstiga, lustiga och kluriga tankar i huvudet på mig hela tiden, men jag är för trött för att orka samla ihop dem och reda ut dem.

Tröttheten gör en seg och man bara orkar inte göra det där lilla extra...utan man bara trampar på i helst redan invanda och upptrampade spår. Tramp, tramp, tramp...

Var in till arbetsgivaren idag och efterfrågade en förebyggande rehabiliterings utredning innan jag rasar ihop helt, men det går tydligen inte utan medicinskt underlag, mao sjukskrivning på minst tre månader... =( vill inte!!!

JAG vill hitta en lösning - inte skapa fler problem...

Så nu ska jag vända mig till läkaren och se vad han säger om det svaret och vad man ska göra, och under tiden jag väntar på den tiden går jag nog förbi huvudskyddsombudet för att kolla upp vilka arbetsmiljölagar och regler som gäller i min situation...

Med det beslutet fattat hoppas jag att tankarna ska stilla sig - men rusar istadigt vidare och bildar ett summelsurr av kaos.

Nä , för trött för att reda ut nå mera tankar, imorrn blire en träff med sjukgymnasten igen innan ytterligare ett arbetspass.

// ciao ciao Channa

Ett dilemma....

Vad ska jag ta mig till? frågar jag mig dagligen...

Jag har gått till ett arbete i tolv års tid, som jag de senaste åren upptäckt inte utvecklar mig längre samt inte är bra för min whiplashskada eftersom det innebär en för hög grad av statiskt arbete.

Jag är färdigutbildad lärare sedan ett år tillbaka, men några tjänster på tillsvidare finns inte i dagsläget, endast springvick och kortare vikarietjänster på partiell tid.

Kroppen skriker - NEJ, utsätt mig inte för nåt mera och sinnet blir allt mer dystert. Jag trivs utomordentligt med kollegorna och jag gör ett bra arbete.

Vad kan jag göra? Jag vill inte och jag är rädd för att bli sjukskriven under en längre period, men kroppen klarar inte mycket mera.

Är det vettigt av mig att ställa mig till arbetsmarknadens förfogande i väntan på en lärartjänst? Att säga upp mig själv känns inte vettigt, men om det blir neddragningar igen, är det klokt av mig att ställa min plats till företagets förfogande och gå då? De kan ju ändå inte erbjuda mig en passande tjänst.

Vad jag vill? Jo, jag skulle verkligen vilja läsa vidare inom matematiken så jag får kompetens även för Gymnasium. Men hur ska jag kunna göra det när jag inte kan ta mer studielån?

Så vad ska jag ta mig till....? *grubblar vidare* //Channa

Trubblerier & Grubblerier

Jag har legat så gott som sömnlös inatt...

Trubblerier!
Winny rymde in till de andra hästarna i fredags och mumsade i sig Hösilage under tolvtimmar - suck!!
Jag rusade ut och fick tag i kanaljen då jag kom hem från jobbet och upptäckte saken. Hon svettades ymnigt hela natten och var varm i hovarna, men någon högre puls hade hon inte. Den låg på ca 44 slag/min. Hon fick stå inne hela lördagen, tills hovslagaren kom, utan mat. Vid verkningen kunde vi konstatera att det var akut fång. Men hon stod bekymmersfritt och lät sig villigt verkas och ingen feber.

Nu går hon på fenylbutazon men är pigg som en lärka. Jag har halverat givorna och blandar med halm så hon får peta och leta för att hitta maten. Men hungrig är hon hela tiden...

Igår (onsdag) sedan vi fixat stängslet och jorden, så släppte jag ut henne i hagen igen, och den lille kanaljen tjyvrusade mot staketet i fullfart och slängde sig mot det, men den här gången höll det och hon fick sig ett par smällar. Sedan har hon inte försökt igen...Puh!

Vad ska jag göra med den lilla trubbelmakaren ?

Grubblerier!
Jag har vridit och vänt på vilka behov jag har inför hästköpet.
Jag vet inte om det är mitt dåliga självförtroende som påverkar, men jag har försökt vara så realistisk i mina funderingar som möjligt.

• Jag kommer förmodligen inte att nå några högre klasser vad gäller tävlingssammanhang mkt pga av mitt långa uppehåll i träningssammanhang (9 år).
• Jag älskar att utmanas och utvecklas tillsammans med hästar och kan inte vara utan dem.
  
• Sigrid har verkligen gett mig mersmak och jag känner att jag når nya nivåer för varje pass, visst är det en del setbacks, men det är en del av utvecklingen.
• Ekonomin - det kostar att ligga på topp...
• Jag vill ha möjligheter att prova på andra discipliner inom ridsporten - inte enbart klassisk dressyr.

Så, jag undrar... Är det ett halvblod eller ngn annan ras som jag får störst glädje utav?

Just nu, tittar jag på två halvblod, en sexåring och en fyraåring, som står hos Sigrid. De är trevliga individer båda två. Fyraåringen är Sigrid delägare på och den är väl egentligen inte till salu, men hon avslöjade att hon skulle kunna tänka sig att släppa honom till mig om den andra ägaren gick med på det.

Jag ska provrida båda två innan något definitiv beslut sker...

Sen hänger ju allt på priset.
Sexåringen vet jag priset på (vilket var överkomligt) och han är redo att starta i lättare klasser till våren. Fyraåringen behöver åtminstone två år på sig innan jag kommer ut på tävlingar med, men jag köper ju häst för att ha för en längre tid och som en kamrat att utvecklas med.

Sexåringen var den häst som Sigrid tipsade om, medan fyraåringen var den som jag föll för vid första ögonkastet.

Sedan har vi ju andalusiern som jag tränar på just nu, som jag verkligen är förtjust i. Han är sju år och ordentligt utbildad. Fantastiskt trevlig att rida på och anpassar sig efter den som sitter på honom.

Tydligen hade Sigrid en spekulant på honom redan - men hon klarade inte av att rida honom rätt...ännu...

Jag trodde inte hon skulle sälja honom, men hon sa att allt är till salu till rätt pris så han är nog alldeles på tok för dyr för mig, suck!
Annars känns det som att vi har en verkligt fin kontakt.

Men, men... Sigrid ska i alla fall sätta igång fyraåringen så jag får provrida honom och sedan ska jag nog provrida sexåringen oxå... det fanns en till spekulant på honom...och det kan ju driva upp priset en del...
Oj, oj,oj...

Om jag köper fyraåringen känns det som att jag kommer har väldiga förväntningar på mig att börja tävla honom eftersom Sigrid tydligen har stora planer för honom - vilket iofs kan vara en bra grej. För då kommer jag att ha pressen på mig att lyckas och det kan jag behöva för att komma framåt.
Men tänk om jag inte håller måttet...
Då kommer ju Sigrid bli mkt besviken på mig...även jag oxå förstås...

Sigrid har iaf bjudit med mig på hingstvisningen i slutet av februari - då hon ska visa sin hingst på Flyinge...
Tjohooo... det skulle vara jätteskoj!!
Jag hoppas bara att jag inte har en innevecka då...

Nu längtar jag bara till måndag, för då ska jag till Sigrid och träna igen....

Trött och sliten, huvudet i bitar...

...och tankarna på annat håll...
Jupp, nu har jag precis kommit hem.
Pussat på mannen och nattat töserna.
Tiden går så fort, så fort...

Måndag och tisdag pendlade jag men det blev så dyrt, 200kr/dag, vilket hade inneburit 1000kr på en vecka. Så från onsdagen sov jag hos brorsan. Så skönt att kunna sova lite extra på morgonen. Men, då satt jag istället uppe till sent och hjälpte honom att korrekturläsa hans engelska PM, som skulle in på torsdagen.

Jag träffade även min tremänning som jag inte sett på minst 20 år. Det var trevligt att återknyta kontakten. Jag hoppas få chansen att även möta min andra tremänning vid nästa innevecka. Denna vecka var hon upptagen alla kvällar med annat.

På seminarierna har det varit många diskussioner eftersom vi arbetar med ämnena ledarskap och värdegrund. Jag känner att många gånger kommer ord och meningar ut på fel sätt så de misstolkas, men man hinner sällan reparera skadan för att det finns inte utrymme för det, och har man en gång gjort ett plumt uttalande, så verkar det som att bara för att man inte vill att det ska ske igen, så hoppar det bara grodor ut genom munnen hela tiden. Varför blir det så?



Ja, vad säger man? Det stämmer helt klart med uttrycket: Tala är silver, tiga är guld!

Detta leder till mycket reflektion och eftertanke hos mig...
Hur viktigt var det att tala vid det tillfället? Var det viktigt för mig att visa att jag hört vad som sagts och förstått budskapet? Hade jag kunnat vara tyst och ändå deltagit aktivt i diskussionen?
Tål helt klart att tänka på... Får känslan av att mina kursare har fått en helt fel bild av mig nu...

Den trasade självkänslans bittra eftersmak är inte god!
Hur skakar man av sig känslan av att det är så viktigt vad andra tycker och tänker om mig?
Rexy kommenterade tidigare inlägg med: " är man ett äpple bland bananer, så kan det kännas svårt att försöka vara en perfekt banan. Därför är det bättre att lägga krutet på att försöka bli ett perfekt äpple istället." Hon har ju så rätt! Huvudet på spiken där! Tack Rexy!

Vår gruppredovisning gick jättebra iaf.
Gruppen är väl sammansvetsad och vi har roligt tillsammans i det vi gör. Vi stöttar och kompletterar varandra bra.

Nu är det bara resten kvar. Främst är det två PM som ska in om ca två veckor, men det är 8 böcker som ska läsas och kompendier.
Sedan har vi fyra PM kvar plus en stor slutuppgift i ena kursen.
I den andra kursen bör man nog påbörja portföljarbetet, där det ska vara åtta texter som ska ingå.. Men ikväll känns det som övermäktigt. Så det sparar jag nog till måndag - helgen kommer jag att spendera med familjen och även arbeta en hel del med reflektioner från veckans upplevelser. //kramizar Channa

Passa in - Tillhörighet !

Självkänslan är återigen i botten - förstår egentligen inte varför det är så..?
Det mesta jag tar mig för att göra, lyckas jag bra med, men i mina egna ögon duger det ändå inte.
Det finns alltid något jag kan klanka ner på hos mig själv - bara för att bekräfta ett misslyckande.
Då jag träffar nya människor blir jag så nervös att munnen bara okontrollerat mal på - med en hård belevad mask, som signalerar stort självförtroende. Men bakom den hårda människan sitter en liten figur inträngd i ett hörn, som bara vill springa bort.
Bort, långt bort från allt och alla.
Den lilla figuren är så medveten om alla brister och sprickor i sin fasad och gör allt för att täcka över dem med ord som inte är hennes.
En liten människa... Ja, i vissa hänseenden... Nej, i andra.
Hon är mkt mån om att alla andra ska ha det bra och trivas så att hon bedriver någon slags självutplåning, för i den perfekta världen så passar hon inte in.
Hon är vilse och kan inte hitta sin roll i livets skådespel.
Frågorna är många:
- Är det för att hon egentligen är så bra att hon kan spela alla livets roller - så det egentligen inte spelar någon roll vilken roll hon tar i skådespelet?
- Är det för att hennes rolltolkning inte stämmer med omgivningens tolkning?
- Är det för att kraven hon har på sig själv är orimligt höga? Varifrån kommer de kraven?
- Hur ska hon sänka kraven på sig själv, så att hon kan få på sig livets kostym utan att sömmarna brister vid varje liten plötslig rörelse?
- Varifrån kommer bitterheten? känslan av misslyckande? och känslan av utanförskap?
- Hur ska hon övervinna känslan att inte räcka till?
- Hur ska hon ställa om fokus från extern beskådning till intern beskådning?
- Sluta bry sig vad andra kan tycker i alla lägen och försöka hitta igen den känslan hos sig själv, vad tycker jag?
- Hur ska hon lära sig att våga säga till sig själv: JAG DUGER! JAG ÄR BRA!
- Hur ska hon hitta sig själv igen och lära sig älska sig själv igen..?

Ömmande tår, kantstött och krokig !

Jaha, nu har man gjort det igen. Ja, de signalerna får man av omgivningen iaf. Jag måste ha världens största fötter på denna jord, för på sista tiden har jag blivit expert på att klampa i klaveret eller på andras alldeles för ömma tår. Suck! Undrar hur länge det ska dröja innan mina klumpefötter ska minska i storlek, eller kommer de fortsätta att svälla... =0|
Jag säger fel saker till folk, är på tok för ärlig och alldeles för snäll. Sedan säger det "Vrooom" och allt är förbi..Jag står kvar överkörd och fattar inte vad som har hänt!?
Nu har jag lyckats få en skomöntör att bli sinnig på mig, bara genom att inte använda honom ett par gånger för att han varit för upptagen - samt att veterinär rått mig till annan, men det vill man ju inte säga till sin kära skomontör, eftersom man är förtvivlad att det inte är bra. Jag har till o med försökt tala om vad jag tyckt varit fel, men någon åtgärd har inte blivit gjord, och då man sedan bli tillsagd av veterinären att det ser hemskt fel ut och rådet att byta..så provar man det och resultat blev att min pålle fick bättre fötter. MEN den andra skomontören blir sur på mig! Jag som tom med gav honom en ärlig chans att förbättra sitt arbete, nu är HAN sur på mig.

Livet är inte rättvist. Nu vet jag inte vart jag ska vända mig längre. Den nya skomontören får inte fast skorna riktigt så de bara trillar av..ajajajajaj vilket huvudbry. Vad ska jag ta mig till?

Självkänslan är åter i botten...Hur jag än vrider och vänder mig så är rumpan bak! Jag är så trött på att känna mig så här... Känner mig som en vindpinad fjällbjörk - krokig sned och vind och alldeles, alldeles ensam... snyft! =0(

Min unghäst har ont i ett bakben, nu måste jag hitta en veterinär och en skomontör...suck!

Jag har iaf hittat en ny dressyrsadel som är på väg, så det är väl därför pållen går sönder lagom till att jag fått hem den. Hmm, kan det inte bara bli mirakel bra någon gång...
Sov gott!!!

Vad står mitt namn för???

Nu ska vi se vad mitt namn betyder...
Hittade en rolig lista på vad bokstäverna i ens namn kan stå för-
här é listan =>

A: You like to drink.
B: Everyone wants you.
C: You are really silly.
D: You like to drink.
E: Damn good kisser.
F: You are dead sexy.
G: You never let people tell you what to do.
H: You have a very good personality and looks.
I: You are great in bed
J: People adore you.
K: You're wild and crazy.
L: Everyone loves you.
M: Best kisser ever.
N: You can keep secrets.
O: Awesome kisser.
P: You are popular with all types of people.
Q: You are a hypocrite.
R: Fucking crazy.
S: Easy to fall in love with.
T: You're loyal to those you love.
U: You really like to chill.
V: You are not judgemental.
W: You are very broad minded.
X: Your very good at work/school.
Y: Best girlfriend/boyfriend anyone could ever ask for.
Z: Always ready

Så mitt namn blir då:
C = You are really silly.
H=You have a very good personality and looks.
A= Like to drink
N=You can keep secrets.
N=You can keep secrets.
A= Like to drink

Undrar vad detta ska betyda, jag är fånig- jag har en bra personlighet och ser bra ut - kan hålla hemlisar (dubbelt upp)- gillar att dricka(dubbelt upp)...MAn får nog se upp om man går på krogen.. hehehe