söndag, december 04, 2011

Det som aldrig händer....

... som precis hände....
Ja, fast i fredags egentligen...
En vanlig arbetsdag efter två dagars facklig utbildning i Uppsala. Mobilen min ringer strax efter tio, i andra änden sitter en rektor, som undrar vad jag gör om dagarna.
(Jag) - Jo, tack jag arbetar. (rektor) - Ajdå, men det var ju värt ett försök. Varpå jag studsade till. (jag)-Vad menar du? (rektor)-Ja, jo, det är så att vi har haft en annons på en tjänst ute en tid, men upptäckte nu när det inte var några sökanden att tjänsten enbart utlysts internt, därför sitter vi lite panikartat och ringer upp alla vi tidigare har fått in CV från och nu var det så att din gamla handledare rekommenderat dig för denna tjänst. Vi vet ju att du redan har arbete, men jag läste häromdagen att  ni varslar. (jag) -Jo, för all del det stämmer. Vad är det för tjänst då? (rektor) -Det är ett långtidsvikariat på minst ett år, med möjlighet på mer och vi vill gärna ha dig, jag menar vi behöver dig. (jag) - När vill du jag ska börja? (rektor) Lite generat, - jo, på måndag redan, tror du det skulle gå? (jag) glädjetårarna rinner utmed kinderna - OJ! Så snart, eh, waow, Jo, men jag ska se vad jag kan göra. Kan jag höra av mig senare? (rektor) Jo, men hur snart då? (jag) ASAP, så fort jag talat med vederbörande chefer. Är ju lite att förhandla igenom med så kort varsel. (rektor) Jo, det är ju det. Rektorn ger mig sina kontaktnummer, jag noterar att hon ringt mig på sin lediga tid. Kan nås på hemtelefon.

Jag springer ut på parkeringen och tårarna sprutar, hjärtat hamrar i bröstet - jag vill hjula, hoppa och studsa av glädje. Mina kollegor tittar lite konstig på mig och flinar. Jag ringer min man, som ger mig ett stort GO, det är ju det här jag väntat på i två år... KÖÖÖR så det ryker... utan några som helst tvivel. Varpå glädjetårarna sprutar. In på repan igen där min chef storögt säger åt mig att självklart ska jag ta chansen, för hon ser ju hur lycklig jag är. OJOJOJ... vad mycket det blir att fixa.

På lunchen ringer jag min far och berättar. Då har jag precis varit i kontakt med fackklubben och kollat med dem om lite strategi och vad jag ska kräva i samma veva träffar jag på vår HR, som först säger att hon ite har tid för möte, men då jag berättar om vad det gäller, blir hon så glad så hon flyttar sitt möte med sin chef för min skull. 13:30 beseglas mitt öde den dagen och papper skrivs på.

Lunch kan jag inte få ner. Lever på glädjekicken och massor med kaffe.
Ett kort samtal till rektorn. Nu kör vi!!  Jabba dabba dooo.....

Bjuder de närmast sörjande på avskedstårta. Många kommer med sitt deltagande sedan jag skickat mig avskedsmail till alla avdelningar. Många kramar och dunkar i ryggen med tillhörande lyckönskningar. Många blir chockade, en del tycker jag varit taskig som inte sagt ngt tidigare, MEN jag visste ju inte heller ngt tidigare.

Omtumlad och chockad plockar jag ihop mina tillhörigheter. Folk kommer med lyckönskningar samt en del tror inte att det är sant utan tror att det är ett dåligt skämt.  Men när de ser hur lycklig jag är fattar de att det är på riktigt och lyckönskar mig.   OJOJOJ... jisses anåda... vad är det som händer!?

Sätter mig i bilen strax före fem och styr kosan till andra huset för lite avsked, väl i bilen igen kommer jag på att jag glömt att lämna in min huvudnyckel. Vänder åter tillbaka till min chef och återlämnar den. Träffar fler som lyckönskar mig och sedan hemåt.

Väl hemma på gårdsplan blir jag alldeles knäsvag och darrig. Tar med mig några påsar in och Peter ropar ner barnen så jag kan få berätta vad som hänt. Eleonore lyser upp när jag berättar att jag har slutat på mitt jobb. Hon drar snabbt slutsatsen att hon ska få börja åka buss, mörknar igen då jag säger att jag ska börja på ett nytt jobb på måndag, men ger av ett oförglömligt glädjetjut när jag berättar att det blir på hennes skola.

Nu har det tagit hela helgen att försöka landa i mitt snabba beslut.. 14 år på ett och samma företag och sedan sluta rätt upp å ner är rätt omtumlande.  Ett stort gigantiskt steg ut från tryggheten till något nytt och främmande. Oootroligt spännande!!!

Nu i skrivande stund - Söndag kväll, har mina nerver vaknat och tvivlet gör sig påmind. Men innerst inne vet jag - DET här fixar JAG galant!!!!

Full av förväntan möter jag en ny dag i ett nytt kapitel av mitt liv. Ett oskrivet blad....  =) //Channa