Hur säger man?

Igår kväll så somnade svärfar in efter en lång tids sjukdom och efterlämnade nära och kära i stor sorg.

Min make var på träning då hans mor ringde för att meddela honom.
Vad säger man när man får ett sådant besked - svärfar har somnat in stilla ikväll.
Tårarna brände till i ögonen, jag kunde känna hur svärmor kämpade för att hålla kontrollen. Vad svarar man? Chockad, ledsen och med medlidande med svärmor. -Va, nej! sen knöt det till i magen. Tankarna virvlar - Hur kommer min man att ta detta? Hur framför man en sådan sak till sin älskade? Hur säger man?

Svärmor bad mig att be hennes son att ringa så fort han kom hem och jag skulle inte säga något. Nervositet, han kommer hem sent och jag ska be honom ringa sin mor utan att avslöja något. Han kommer ju att förstå direkt!

Då han kom hem hade jag torkat mina tårar och stärkt mig med en kopp kaffe. Jag frågade hur träningen gått och han sken som en sol. Det knöt sig i magen, han är ju så lycklig nu! Varför ska jag ändra på det! Jag gav honom telefonen och sa honom att han måste ringa sin mor. Han såg frågande ut och frågade om jag trodde att hon var vaken. Jag vände honom ryggen och svarade - Med all säkerhet! Han ringde hem...

Vilken Jul! Vi som sett fram emot att träffa dem båda i jul.
Kanske en lättnad för honom, jag hoppas verkligen att han har fått det bättre där han befinner sig nu.

Kanske var de oxå en lättnad för oss nära och kära, att få ett avslut på den sjukdom som drabbat honom, att veta att han nog har fått det bättre. Det känns oerhört hårt att ens tänka så, men alternativet hade nog varit värre, att bli ett vårdpaket hade dessvärre inte skänkt honom någon glädje och skapat en hel del sorg för familj och vänner. För det tär på oss i familjen att se vår älskade lida. Tröst är att han fått somna in lugnt och stilla i sitt eget hem, i sin egen säng med sin älskade vid sin sida.
Nu finns han med oss i våra minnen och i våra hjärtan.
Kanske han kan slänga ett vakande öga på sina nära och kära emellanåt.

Det är så många känslor som virvlar och ändå kände jag honom inte så väl, men han var ändå min svärfar, min älskades far och mina barns farfar. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Det känns som att jag inte har rätt att känna sorgen som bubblar i mig, det känns som jag stjäl sorgen från min man. Jag måste vara stark och stötta honom igenom det här.

Idag är det min makes födelsedag, något var inte som det skulle vara.
Firandet var avtrubbat - men livet måste ändå gå vidare.

Nästa helg blir det begravning. Hoppas att allt går bra!
Imorgon åker min man och yngsta jäntan upp till farmor för att stötta henne och ta hand om allt bestyr tillsammans med hans syskon.
Jag och vår andra dotter blir kvar hemma till på torsdag, för jag måste ner till högskolan i tre dagar för att avsluta en kurs och redovisa arbete i en annan kurs.

Hästvakt har jag lyckats knåpa ihop för veckan. Vilka underbara grannar man har som ställer upp för oss.

Nej, nu måste jag sova. Natti!