Millan Tabac !

Nu har vi fått en ny hyresgäst i stallet. Ett 7-årigt nordsvenskt sto som heter Millan Tabac. Hon är helsvart och bamse stor.
Super snäll, fast ägarna var så bekymrade innan hon kom, för att hon var sååå stark och jag såå liten.
Men hon sköter sig finfint. Lite osäker på omvärlden, men hur cool som helst.
Med en fast hand så följer hon en, som en liten valp. Ägarna erbjöd mig att rida in och göra "vad jag vill" med henne.
Millan och våran shettis Winny fann varandra på en gång och blev bästisar. Så Örvar får nog gå för sig själv i vinter. Blir det kallt får nog Millan gå med honom eftersom hon kan käka hösilage - men det kan ju inte Winny.
Jag hoppas få lite tid över i vinter att köra lite med Winny - jag tror hon kommer att gilla det och definitivt mina döttrar oxå.
Örvar hoppas jag få upp i lite bättre kondition så han blir gladare - ska raspa lite tänder på honom oxå och kolla så att hans vågbett inte blivit värre. Men än så länge håller han hullet.
Han fick en ny sadel i månadsskiftet oxå. En bomlös pfiff-sadel, som han verkar trivas bra under. / Channa

Väntans tider...

Nu har jag skickat in skaderapporten på min pålle och ringt och kollat upp vem jag ska anlita för att ge min pålle ett värdigt slut.
Nu är det bara att avvakta försäkringsbolagets utfall av det hela.
Riktigt tungt är väntan då man vet att han inte mår nåt vidare bra av att bara gå i hagen och skrota.
De dagar då jag hämtar de andra kusarna för motion, så står han alltid vid grinden full av förväntan och tycks säga - Ta mig, ta mig - men nu är det väl min tur ändå!? De stunder jag ägnar mig åt honom lägger jag på kortare promenader, rykt och en massa gosande - och han njuter till fullo av min uppmärksamhet. Men det är oerhört påfrestande då man vet att slutet är nära.
Mina tankar och känslor försöker jag hålla i schack när jag är med honom. Men det verkar ändå som om han försöker trösta mig i min sorg. Konstigt hur de kan känna på sig hur man mår - de läser verkligen en, som en öppen bok.
Jag har dragit ner på arbetstiden för min vilopuls som normalt ligger runt 38-42 slag/min var uppe i 92 slag/min och jag har inte sovit en hel natts sömn senaste veckan. Jag vill verkligen inte hamna efter i skolarbetet, så då var det jobbet jag fick dra ner på - iaf till dess att allt är över och jag kan ta nya tag igen. Just nu känns det mesta så övermäktigt. Har rasat i vikt (12kg på tre veckor) Visst en del av det skulle bort - men inte såååå fort....
Usch är rädd för vart det ska sluta....livrädd att jag ska tappa fotfästet helt...
Men jag vet ju innerst inne att jag överlevde min förra häst oxå och sedan har jag en så underbar man och fina vänner som stöttar mig genom alltihopa. //Channa