Hmm... har jag kommit in i en s.k. trettioårskris. Jag trodde det fenomenet var en myt. Men läser man på aftonbladets rader om hur symtomen är, så stämmer de väldigt väl in på mig.
1. Jag jämför mig hela tiden med andra
2. Det är något som är fel om det går bra
3. Allvarliga grubblerier på vad jag ska bli när jag blir stor
4.En massa knepiga rädslor dyker upp och sätter krokben på vad än jag satt mig för att göra.
5. Jag känner inte att jag duger, skulle jag våga tro det så drabbas jag helt klart av någon olycka.
6. Jag känner mig ofta överkörd och att ingen orkar lyssna på mina synpunkter (läs mitt gnäll).
Tur som är har jag hittat en kanonbra bok om hur man bygger och tränar upp sin självkänsla. För tydligen är det den som vacklar till vid trettiosnåret. Jag tycker det ändå var lite roligt för min man sa direkt efter att jag beklagat mig ett par gånger enligt ovanstående punkter att jag nått trettioårskrisen, vilket jag genast viftade bort. Men så en dag förra veckan trillade jag över en artikel om fenomenet och förstod direkt att han hade rätt i sitt antagande.
Ska det verkligen hålla i sig under tio år? Man måste ju kunna motarbeta detta.
Jag har i alla fall tagit upp kampen nu, så se upp alla nu blir det fight! //Kramiz Channa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar