
Det mesta jag tar mig för att göra, lyckas jag bra med, men i mina egna ögon duger det ändå inte.
Det finns alltid något jag kan klanka ner på hos mig själv - bara för att bekräfta ett misslyckande.
Då jag träffar nya människor blir jag så nervös att munnen bara okontrollerat mal på - med en hård belevad mask, som signalerar stort självförtroende. Men bakom den hårda människan sitter en liten figur inträngd i ett hörn, som bara vill springa bort.
Bort, långt bort från allt och alla.
Den lilla figuren är så medveten om alla brister och sprickor i sin fasad och gör allt för att täcka över dem med ord som inte är hennes.En liten människa... Ja, i vissa hänseenden... Nej, i andra.
Hon är mkt mån om att alla andra ska ha det bra och trivas så att hon bedriver någon slags självutplåning, för i den perfekta världen så passar hon inte in.
Hon är vilse och kan inte hitta sin roll i livets skådespel.
Frågorna är många:
- Är det för att hon egentligen är så bra att hon kan spela alla livets roller - så det egentligen inte spelar någon roll vilken roll hon tar i skådespelet?
- Är det för att hennes rolltolkning inte stämmer med omgivningens tolkning?
-painting-bears.bmp)
- Är det för att kraven hon har på sig själv är orimligt höga? Varifrån kommer de kraven?
- Hur ska hon sänka kraven på sig själv, så att hon kan få på sig livets kostym utan att sömmarna brister vid varje liten plötslig rörelse?
- Varifrån kommer bitterheten? känslan av misslyckande? och känslan av utanförskap?
- Hur ska hon övervinna känslan att inte räcka till?
- Hur ska hon ställa om fokus från extern beskådning till intern beskådning?
- Sluta bry sig vad andra kan tycker i alla lägen och försöka hitta igen den känslan hos sig själv, vad tycker jag?
- Hur ska hon lära sig att våga säga till sig själv: JAG DUGER! JAG ÄR BRA!
- Hur ska hon hitta sig själv igen och lära sig älska sig själv igen..?




