Fruktansvärd morgon...

Vaknade med dunder förkylning och dessutom 8 minus grader ute.
Klädde mig och väckte flickorna, gick ner och gjorde iordning frukost till dem i vanlig ordning.
Sedan var det hästarnas tur att komma ut och få sitt morgonhö...

När jag kom in i stallet var det alldeles tyst...
Trots att jag visste att Loorentzo var borta - så väntade jag mig ändå hans morgon hälsning och att han skulle resa sig upp för att titta upp över boxväggen - men det förblev tyst och stilla...

De andra hästarna började smått röra på sig så jag kom till sans och den oerhörda känslan av att marken rämnade under mina fötter sköljde över mig..
Tårarna vällde envist fram och jag manade mig framåt med grumlig syn och skälvande händer. Fumlade efter Millans grimma - fick ut henne - sedan var det Örvars tur och till sist lilla Winny. Med en klump i magen stängde jag till stallet och gick in till mina flickor.

Ingen frukost gick ner idag heller...
Manade flickorna att skynda på och skjutsade dem till dagis respektive skola.
Strax innan vi kom fram till dagis utbrister min 6-åring: - Mamma, jag blev inte rädd igår - för du var ju inte ledsen. Mitt svar: -Vad bra att du inte blev rädd, men jag var mkt ledsen, men det var så mörkt i rummet, så du såg nog inte det igår. Hennes svar: - Men mamma, du behöver ju inte vara ledsen, för Loorentzo kommer ju alltid att finnas i ditt hjärta!!

Ja, vad svarar man på det? Så sant som det är sagt...
Jag hade kunnat storböla där och då - hon är så härlig min gullunge - Vilken klokhet.
Jag lämnade minstingen på dagis under tystnad - orkade inte prata med personalen. Jag skjutsade upp min härliga kloka 6-åring till bussen och sedan for jag hem - omskakad.

Grannen ringde och bjöd upp mig på kaffe - jag skulle hämta morötterna oxå. Vi pratade en liten stund och hon försökte trösta och stötta.
Mobilen har plingat och jag har fått många fina sms under hela dagen av alla mina vänner, som skickar varma och stöttande tankar.
Man märker verkligen vilka underbara vänner man har i svåra stunder som de här.
Alla har varit så underbara och förstående genom allt det här. Tack för att ni finns!!!

Efter lunch tog jag itu med det oundvikliga. Jag städade undan efter Loorentzo. Tvättade alla hans grejor och slängde gamla slitna saker. Gjorde iordning boxen och tog bort hans namnskylt.
Imorgon ska jag skura hans krubba...
När jag kom in så kändes det som en lättnad att jag har fått det gjort och på något sätt nått en etapp mot ett avslut.

Det kommer nog ta ett par dagar innan chocken har lagt sig och jag verkligen förstår att han är borta, det blir jag påmind om varje dag men det ser jag oxå som en sund etapp på vägen. Minnena kommer med tiden att blekna av de här dagarna och kommer inte göra lika ont. Sedan kan jag minnas de verkligt fina stunderna, som vi fick tillsammans, under de här sex åren.

Tack Loorentzo för den tid vi fick .. //Channa